homesweeethome

Jag gick ju som sagt över tiden 9dagar och jag trodde ju aldrig han skulle komma ut. Min barnmorska blev lika förvånad varje gång jag dök upp på kontroll för hon sa alltid - men nästa gång då kommer du inte, men jag kom alltid tillbaka. När jag gått över 7dagar (på fredagen) och var på kontroll så bestämde barnmorskan sig för att kolla om livmodertappen börjat utplånas. Det hade den börjat och hon kunde känna på hans lilla huvud =). Hon sa att det kan sätta igång förlossningen om man är vid livmodertappen och retar litegrann och fråga om jag ville de. Självklart ville jag det och hon sa att värkarna skulle börja komma inom 48H ifall det gett resultat.

 

Så då var det bara hem och vänta och vänta, fedagen gick och inga värkar, hela lördagen gick och inga värkar. Det hade snart gått 48H och ingen bäbis jaha, de där funka inte heller...., men så på natten till Söndagen kl.05.00 vaknade jag av att jag hade värkar, hade haft förvärkar förrut med nu var dom lite starkare och dom kom med jämna mellanrum så jag tänkte nu måste det väll ändå vara dags! Dom gjorde inte ont men dom kom med ca: 10min mellanrum. Jag låg kvar i sängen till kl. 06.00 då värkarna börjat komma med 7min mellanrum. Då väckte jag Niklas och sa att nu är det nog dags. Vi var faktiskt väldigt lugna och tänkte nog mest att det var väll fan på tiden =) Har under hela graviditeten varit väldigt cool inför förlossningen och sett det som något roligt och spännande, en otrolig upplevelse och var inte alls rädd för smärtan.

 

Niklas ligger kvar i sängen ett tag och jag går upp för att duscha, ta på mig kläder och ringer förlossningen. Dom tycker att jag lugnt kan stanna hemma ett tag till, äta frukost i lugnan ro och ringa tillbaka lite senare eftersom värkarna nyss börjat och jag tyckte inte att dom gör ont. Jag säger att för både mamma min och syrran har det gått undan så jag vill komma in i tid, men vi bestämmer iallafall att jag ska ringa när dom kommer tätare.

 

Så vi äter frukost och sedan märker jag att det börjar blöda lite grann men det gör fortfarande inte speciellt ont men ringer iallafall tillbaka till förlossningen. Dom säger att vi kan komma in ifall vi vill för en koll men mest troligt så är det länge kvar innan förlossningen startar och vi behöver inte ha bråttom. Jag säger att jag gärna vill komma in eftersom jag vet att det gått undan för min mamma och syster så vid 07.30 sätter vi oss i bilen och vi hinner inte köra långt innan värkarna börja komma tätare och göra lite ondare. Jag klockar och nu är det helt plötsligt 5 min mellan värkarna. När vi börjar närma oss sjukan så är det helt plötsligt 3min mellan värkarna och ibland 2min. Nu får jag börja andas genom värkarna men det är ändå så att jag kan hantera dom bra.

 

När vi kommer fram till Sunderbyn kring 08.30 så tas det CTG-kurva och dom ser att det är 3min mellan värkarna, får ligga så i en kvart kanske och sedan kollar dom om jag börjat öppna mig någonting. Sköterskan ser lite smått chockad ut och hela 8cm hade jag öppnats. Även jag blir lite chockad då jag inte upplevt smärtan som så farlig och ändå öppnats så pass mycket. Vi får gå till ett förlossningsrum och jag får ta på mig dom snygga kläderna. Kl. är nu ca: 09.00. Värkarna kommer med jämna mellanrum och vi kan sitta och prata mellan värkarna. När klockan blir 10.00 så frågar sköterskan om jag vill pröva lustgasen, så då börjar jag använda den men jag tyckte inte den hjälpte så jätte mycket faktiskt. Mer att den hjälpte en att koncentrera sig på något annat är värkarna. Värkarna tyckte jag satt mest i ryggen så dom rekomendera mig att pröva sterila kvaddlar. Dom sprutar in sterilt vatten i ryggslutet och det gjorde nått så fruktansvärt ont, det var nästan det ondaste under hela förlossningen med fort gick det. Det var en brännande känsla utan dess like, men det funkade väldigt bra och iprincip all smärta i ryggen försvann.

 

Efter bara ett litet tag så började jag känna ett tryck neråt och jag började säga till sköterskan att nu börjar det som trycka på. Jag hinner inte säga färdigt meningen utan ger ifrån mig ett skrik istället då det börjar trycka på nått så fruktansvärt och jag tror hela jag ska spricka. Sköterskan får lite brått och säger nu kommer han nog. Hon kollar hur öppen jag är, 10 cm och hon tar då vattnet. Sen försvinner trycket och det gör inte så ont längre men då ska jag börja krysta. Tyckte det var svårt att veta när jag skulle krysta eftersom jag inte kände av krystvärkarna, mycket konstigt så dom fick som säga när jag skulle ta i. Hinner bara krysta 1 eller 2 gånger så går Olivers hjärtljud ner och det kommer in springandes lite folk. Dom berättar att dom ska ta sugklockan för att han måste komma ut fort. Han var redan på väg ut så det var lätt att fästa fast klockan på hans huvud och jag får krysta 3-4gr. och helt plötsligt har jag en varm klibbig bäbis på mitt bröst. Vilken underbar känsla att få upp sitt lilla barn på bröstet och se att det mår bra och är välskapt. 10.47 kom lilla Oliver till världen 51cm lång & 3555g tung.

 

 

Jag är absolut inte rädd för att föda barn igen och det gjorde mycket mindre ont än vad jag hade trott. Nu hade jag en väldigt snabb förlossning 5h & 50min från första värk tills han var ute och jag hann aldrig känna mig trött utan jag kände mig väldigt pigg och glad efter förlossningen. På BB fick vi stanna i 4dagar eftersom han fick lite gulsot och sedan var han aldrig nöjd, han skrek dag som natt. Jag satt och ammade dag in och dag ut men han var aldrig nöjd och sov inte många minuter. Vi prövade ge ersättning 3 eller 4 gånger och då blev han äntligen nöjd men BB personalen tyckte helst inte att vi skulle ge ersättning utan att jag skulle amma, men jag kan ju inte ha haft någon mjölk eftersom han bara skrek. När vi skulle fara hem från BB sa dom att vi absolut inte skulle ge ersättning om det inte var absolut nödvändigt. Jag kan bli så arg nu i efterhand på personalen som tyckte att det var bättre att han var hungrig än att vi gav ersättning.

 

När vi kom hem började vi ge lite ersättning efter han fått bröstet eftesom jag inte hade nog med mjölk och det rann aldrig riktigt till. Höll på att försöka få igång ammningen i några veckor men jag insåg att det är inte värt att dräpa sig för det här, och såsmåningom gick vi helt över till ersättning men Oliver var ändå inte riktigt nöjd fastän vi nu gav han den mat han ville ha. Han sov ingenting på nätterna och då menar jag ingenting. Han var väldigt orolig,grinig och hade ont i magen. Jag och Niklas träffades knappt på 2-3 månader då jag var vaken hela nätterna och dagarna och först när Niklas kom hem från jobbet vid 5 kunde jag gå och lägga mig och sova några timmar och sen började det om. Oliver hade någon form av kolik och det blev lite bättre när vi gick över till mjölkfri ersättning men inte förens efter ca: 3 månader började det vända och han började sova på dagar och nätter. Dessa tre månader är det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv, man blir helt förstörd av att inte få sova och ta hand om en bäbis som aldrig är nöjd. Man förstår inte vad man gör för fel. Men man försökte tänka att det måste ju gå över någon gång och det gjorde det ju och nu är han världens snällaste och gladaste pojke som sover bra både på dagar och nätter.

 

Så här gick det då till fram till där vi är idag, det har varit en lång resa som inte alltid varit så lätt men det har varit så värt det flera gånger om..