homesweeethome

Jag gick ju som sagt över tiden 9dagar och jag trodde ju aldrig han skulle komma ut. Min barnmorska blev lika förvånad varje gång jag dök upp på kontroll för hon sa alltid - men nästa gång då kommer du inte, men jag kom alltid tillbaka. När jag gått över 7dagar (på fredagen) och var på kontroll så bestämde barnmorskan sig för att kolla om livmodertappen börjat utplånas. Det hade den börjat och hon kunde känna på hans lilla huvud =). Hon sa att det kan sätta igång förlossningen om man är vid livmodertappen och retar litegrann och fråga om jag ville de. Självklart ville jag det och hon sa att värkarna skulle börja komma inom 48H ifall det gett resultat.

 

Så då var det bara hem och vänta och vänta, fedagen gick och inga värkar, hela lördagen gick och inga värkar. Det hade snart gått 48H och ingen bäbis jaha, de där funka inte heller...., men så på natten till Söndagen kl.05.00 vaknade jag av att jag hade värkar, hade haft förvärkar förrut med nu var dom lite starkare och dom kom med jämna mellanrum så jag tänkte nu måste det väll ändå vara dags! Dom gjorde inte ont men dom kom med ca: 10min mellanrum. Jag låg kvar i sängen till kl. 06.00 då värkarna börjat komma med 7min mellanrum. Då väckte jag Niklas och sa att nu är det nog dags. Vi var faktiskt väldigt lugna och tänkte nog mest att det var väll fan på tiden =) Har under hela graviditeten varit väldigt cool inför förlossningen och sett det som något roligt och spännande, en otrolig upplevelse och var inte alls rädd för smärtan.

 

Niklas ligger kvar i sängen ett tag och jag går upp för att duscha, ta på mig kläder och ringer förlossningen. Dom tycker att jag lugnt kan stanna hemma ett tag till, äta frukost i lugnan ro och ringa tillbaka lite senare eftersom värkarna nyss börjat och jag tyckte inte att dom gör ont. Jag säger att för både mamma min och syrran har det gått undan så jag vill komma in i tid, men vi bestämmer iallafall att jag ska ringa när dom kommer tätare.

 

Så vi äter frukost och sedan märker jag att det börjar blöda lite grann men det gör fortfarande inte speciellt ont men ringer iallafall tillbaka till förlossningen. Dom säger att vi kan komma in ifall vi vill för en koll men mest troligt så är det länge kvar innan förlossningen startar och vi behöver inte ha bråttom. Jag säger att jag gärna vill komma in eftersom jag vet att det gått undan för min mamma och syster så vid 07.30 sätter vi oss i bilen och vi hinner inte köra långt innan värkarna börja komma tätare och göra lite ondare. Jag klockar och nu är det helt plötsligt 5 min mellan värkarna. När vi börjar närma oss sjukan så är det helt plötsligt 3min mellan värkarna och ibland 2min. Nu får jag börja andas genom värkarna men det är ändå så att jag kan hantera dom bra.

 

När vi kommer fram till Sunderbyn kring 08.30 så tas det CTG-kurva och dom ser att det är 3min mellan värkarna, får ligga så i en kvart kanske och sedan kollar dom om jag börjat öppna mig någonting. Sköterskan ser lite smått chockad ut och hela 8cm hade jag öppnats. Även jag blir lite chockad då jag inte upplevt smärtan som så farlig och ändå öppnats så pass mycket. Vi får gå till ett förlossningsrum och jag får ta på mig dom snygga kläderna. Kl. är nu ca: 09.00. Värkarna kommer med jämna mellanrum och vi kan sitta och prata mellan värkarna. När klockan blir 10.00 så frågar sköterskan om jag vill pröva lustgasen, så då börjar jag använda den men jag tyckte inte den hjälpte så jätte mycket faktiskt. Mer att den hjälpte en att koncentrera sig på något annat är värkarna. Värkarna tyckte jag satt mest i ryggen så dom rekomendera mig att pröva sterila kvaddlar. Dom sprutar in sterilt vatten i ryggslutet och det gjorde nått så fruktansvärt ont, det var nästan det ondaste under hela förlossningen med fort gick det. Det var en brännande känsla utan dess like, men det funkade väldigt bra och iprincip all smärta i ryggen försvann.

 

Efter bara ett litet tag så började jag känna ett tryck neråt och jag började säga till sköterskan att nu börjar det som trycka på. Jag hinner inte säga färdigt meningen utan ger ifrån mig ett skrik istället då det börjar trycka på nått så fruktansvärt och jag tror hela jag ska spricka. Sköterskan får lite brått och säger nu kommer han nog. Hon kollar hur öppen jag är, 10 cm och hon tar då vattnet. Sen försvinner trycket och det gör inte så ont längre men då ska jag börja krysta. Tyckte det var svårt att veta när jag skulle krysta eftersom jag inte kände av krystvärkarna, mycket konstigt så dom fick som säga när jag skulle ta i. Hinner bara krysta 1 eller 2 gånger så går Olivers hjärtljud ner och det kommer in springandes lite folk. Dom berättar att dom ska ta sugklockan för att han måste komma ut fort. Han var redan på väg ut så det var lätt att fästa fast klockan på hans huvud och jag får krysta 3-4gr. och helt plötsligt har jag en varm klibbig bäbis på mitt bröst. Vilken underbar känsla att få upp sitt lilla barn på bröstet och se att det mår bra och är välskapt. 10.47 kom lilla Oliver till världen 51cm lång & 3555g tung.

 

 

Jag är absolut inte rädd för att föda barn igen och det gjorde mycket mindre ont än vad jag hade trott. Nu hade jag en väldigt snabb förlossning 5h & 50min från första värk tills han var ute och jag hann aldrig känna mig trött utan jag kände mig väldigt pigg och glad efter förlossningen. På BB fick vi stanna i 4dagar eftersom han fick lite gulsot och sedan var han aldrig nöjd, han skrek dag som natt. Jag satt och ammade dag in och dag ut men han var aldrig nöjd och sov inte många minuter. Vi prövade ge ersättning 3 eller 4 gånger och då blev han äntligen nöjd men BB personalen tyckte helst inte att vi skulle ge ersättning utan att jag skulle amma, men jag kan ju inte ha haft någon mjölk eftersom han bara skrek. När vi skulle fara hem från BB sa dom att vi absolut inte skulle ge ersättning om det inte var absolut nödvändigt. Jag kan bli så arg nu i efterhand på personalen som tyckte att det var bättre att han var hungrig än att vi gav ersättning.

 

När vi kom hem började vi ge lite ersättning efter han fått bröstet eftesom jag inte hade nog med mjölk och det rann aldrig riktigt till. Höll på att försöka få igång ammningen i några veckor men jag insåg att det är inte värt att dräpa sig för det här, och såsmåningom gick vi helt över till ersättning men Oliver var ändå inte riktigt nöjd fastän vi nu gav han den mat han ville ha. Han sov ingenting på nätterna och då menar jag ingenting. Han var väldigt orolig,grinig och hade ont i magen. Jag och Niklas träffades knappt på 2-3 månader då jag var vaken hela nätterna och dagarna och först när Niklas kom hem från jobbet vid 5 kunde jag gå och lägga mig och sova några timmar och sen började det om. Oliver hade någon form av kolik och det blev lite bättre när vi gick över till mjölkfri ersättning men inte förens efter ca: 3 månader började det vända och han började sova på dagar och nätter. Dessa tre månader är det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv, man blir helt förstörd av att inte få sova och ta hand om en bäbis som aldrig är nöjd. Man förstår inte vad man gör för fel. Men man försökte tänka att det måste ju gå över någon gång och det gjorde det ju och nu är han världens snällaste och gladaste pojke som sover bra både på dagar och nätter.

 

Så här gick det då till fram till där vi är idag, det har varit en lång resa som inte alltid varit så lätt men det har varit så värt det flera gånger om..

 

 

När jag var gravid i v.6+4 fick vi fara på vårat första ultraljud för att säkerställa en graviditet. Man var lite nervös för att dom inte skulle hitta någonting där. Men visst fanns det något där i magen, en liten liten banan med ett pickande hjärta =). Det var en sådan lättnad när gyn.läkaren efter en stunds tystnad äntligen berättade vad han såg på skärmen - och här har ni ett hjärta som slår! Det var så underbart att verkligen få se det lilla hjärtat som slog.

 

Oliver 6v. & 3 dagar gammal

 

I v. 18+3 fick vi göra ett rutinultraljud som alla gravida erbjuds och även här såg allt bra ut och han växte som han skulle. Vi ville gärna veta könet och på detta ultraljudet kunde hon se att det mest troligt var en liten pojke i magen =) Det är ju helt otroligt att man kan se hur dom rör sig där inne i magen, allt blir så mycket mer verkligt då.

 

 

 

Profilbild med en liten hand som sticker upp.

 

I v. 32+3 fick vi göra ännu ett ultraljud ett tillväxtultraljud för att se att han växte som han skulle. När man gör IVF så får man alltid göra 3 ultraljud för att dom vill ha lite koll så att allt ser bra ut. Att få göra ultraljud i v.32 var otroligt häftigt. Nu kunde man verkligen se hur han såg ut eftersom vi fick göra 3D. Lite smått läskigt att man kan få fram sådana här bra bilder.

 

 

 

Under själva graviditeten mådde jag väldigt bra och det var inte förrens de två sista månaderna som jag började samla på mig en MASSA vätska och fick även problem med att fingrarna domnade bort (karpaltunnelsyndrom), fick även för högt blodtryck och var tvungen att fara och kolla trycket två-tre gånger i veckan. Fick fara in till förlossningen en gång när jag var i v.36 tror jag för mitt blodtryck, men det var ingen fara det var bara viktigt att jag tog det lugnt.

 

Jag hade ju som plan att jobba två veckor innan jag skulle föda, vilket ju inte funkade så bra. Dels för att jag hade båda mina händer i handledsskenor och pga. mitt höga blodtryck rådde barnmorskan mig att börja ta det lugnt. Så det blev att jag var hemma 1,5-2 månader innan Oliver kom och det var ju skönt det också när man väl kom in i de. Men jag kommer ihåg hur besviken och irriterad jag blev för att jag inte kunde jobba så länge som jag hade tänkt, jag trivs verkligen bra på mitt jobb och tiden tills vi skulle få träffa våran lilla bäbis går ju fortare om man kan sysselsätta sig på dagarna. Men det var bara att inse att kroppen sa ifrån och när jag hade varit hemma 1-2v. så blev det nästan helt bra i mina händer också, vilket var otroligt skönt. Inte kul att ha händerna i skenor kan jag säga. 

 

Var tyvärr jätte dålig på att ta kort på magen under graviditeten men några kort har jag lyckats skrapa ihop iallafall! Var beräknad att föda den 9dec. men fick vänta ändå till den 18 dec. Den längsta väntan i mitt liv kändes det som och jag var så less och ville bara att han skulle komma ut så att vi fick träffa våran son. Tillslut kändes det som om han hade flyttat in där för gått och jag var säker på att han aldrig skulle komma ut, vilket han tillslut gjorde såklart =)

 

Nu ska jag bara skriva ihop en förlossningsberättelse också så ni får veta hur det gick till när han ÄNTLIGEN kom ut, våran egna lilla bäbis som vi väntat på i över 3år!

Världens längsta väntan....,nu var det alltså meningen att man skulle vänta i 17 hela dagar innan man fick veta om kroppen valt att behålla embryot vi fått in stoppat i min mage. Vi gick in med inställningen att det inte skulle lyckas denna gång och vi var faktiskt väldigt coola och planerade inför nästa IVF eftersom vi var så säkra att det inte skulle funka. Man har hört om så många som har fått göra flera flera försök innan dom lyckats. Men visst var man spänd och nyfiken på om det skulle bli positivt heller negativt på stickan.

 

När vi kom hem från Umeå så kände jag ganska snart att det var någonting annorlunda med min kropp och bara någon dag senare så kände jag mig lite illamående och fick en känsla av att jag faktiskt var gravid. Jag kollade runt på internet om andra som gjort ivf och vad dom haft för symtom/tecken när deras ivf lyckats, hur tidigt det kunde visa positivt på grav.test osv. När det gått 7dagar efter insättningen kan jag inte hålla mig längre utan måste bara gör ett graviditetstest. Jag är mycket medveten om att det mest troligt inte kommer att visa någonting eftersom det är 10 dagar för tidigt, men jag hade en känsla i magen som sa mig att jag var gravid.

 

Så jag kissar på en sticka och ska lägga ifrån mig den eftersom man ska vänta en stund innan man ser resultatet, men va fan det är ju två streck på stickjäveln. Väldigt svagt men ändå två streck vilket alltså betyder att jag är gravid!! Tänk er att ni under 2 1/2 års tid tagit minst ett grav.test varje månad för att kolla om man blivit gravid den här månaden då, men alltid bara fått negativt negativt och åter negativt. Nu tar jag helt plötsligt ett grav.test och det visar POSITIVT!! Pirret jag kände i magen då var så stort och jag var så otroligt glad och Niklas var även han otroligt glad såklart!! Men samtidigt så visste vi att det är så tidigt ännu och mycket kan hända, men det spelade inte så stor roll vi hade fått ett plus och ett bevis på att jag kunde bli gravid. Dagarna efter detta togs en hel del grav.test kan jag säga och det var lika kul varje gång det visade ett plus. Vi hade så svårt att fatta att detta verkligen hänt så vi var tvugna att ta en massa test som bevis på att detta verkligen var sant. 

 

         

 

                     

                         

 

 

På den riktiga testdagen ringer jag ner till kliniken och meddelar den glada nyheten och sedan ska det bokas in tid för ett tidigt ultraljud för att se så att allting ser bra ut....

När vi kommer tillbaka till Umeå igen på Måndagen fick vi komma in i samma rum som vi plockade ur äggen i. Vi fick veta att av 17 ägg har många blivit befruktade och dom har delat sig riktigt bra också. Först blir ägget befruktat och får två kärnor, en från spermien och en från ägget. Sedan smälter dessa två kärnor samman och ägget kan börja dela på sig först till två dotterceller, sedan till fyra, sex osv. Man vill att cellen ska ha delat sig minst fyra gånger innan man för tillbaka det i kvinnan men våra hade delat sig hela 8-10gr vilket är otroligt bra =). Läkaren trodde att vi hade bra chanser att lyckas pga. våra fina ägg & att vi var unga och friska. Dom med dessa förutsättningar har ca: 30% chans att lyckas på första IVF:en

 

Vi fick alltså tillbaka det finaste och livligaste 10-celliga embryot och sedan valde dom ut dom fyra bästa som dom fryser ner och som vi kan tina och återföra vid senare tillfälle. Det betyder att ifall vi vill bli gravida igen så behöver jag inte genomgå någon hormonbehandlig. Vi fick även ett "klister" på vårat embryo som skulle göra att det fäster bättre i livmodern. Detta fick vi bara för att paret före oss hade använt det och det fanns kvar. Detta klister är tydligen otroligt dyrt så dom ville använda upp förpackningen när den ändå var öppnad =)

 

 

 

Att föra in ägget i livmodern gjorde inte alls ont och sker med hjälp av en tunn kateter som förs in i livmodern via livmoderhalskanalen. Vi fick se på en skärm när embryot for in i livmodern och man kunde se en liten prick på skärmen där det låg. Känslan när jag fick tillbaka ett befruktat ägg i magen är svårt att slå, nu visste vi att jag var gravid och det var bara att vänta och se om kroppen skulle ta emot embryot heller inte. Vi fick med oss ett graviditetstest hem som skulle tas 17 dagar senare! Ut ur kliniken gick vi med världens största smile, nu var vi äntligen gravida!!

 

Den 18 mars 2011 på morgonen far vi ner till Umeå IVF klinik, längsta resan ever kändes det som. Det var så himla spännande att få se vad som skulle hända nu. Skulle dom hitta några ägg eller skulle dom vara spårlöst försvunna =)

 

När vi sitter där i väntrummet så kommer det ut en kvinna och Ropar upp - Niklas & Cecilia, vi reser oss upp och det gör även ett annat par. Det andra paret går iväg med kvinnan och vi tittar på varandra, jaha? Efter en stund kommer hon ut igen och ropar upp våra namn igen och nu får vi följa med. Vi var tvungna att fråga om paret som var före oss hette samma. Vilket dom gjorde, ganska komiskt vad är oddsen för det liksom??

 

När vi kommer in får vi ett eget rum där jag fick lägga mig ner och vila en stund och ta två smärtlindrande tabletter. Får även en värmedyna på magen för att lindra lite av smärtan från överfulla äggstockar och en kanyl i handen. Jag får ta på mig det super snygga sjukhus kläderna, typ som man har på förlossningen.

 

Vi får sedan gå in i ett mysigt nedsläckt rum och får träffa världens roligaste sköterska till kvinna, hon var så himla glad och positiv. Hon kläckte ur sig komentarer som - men oj vad många ägg du har, ska det bli ett helt fotbollslag eller?? Själva läkaren var också väldigt trevlig och positiv.

 

Vi får se mina äggstockar på en skärm och han visar ut en massa äggblåsor. Ser ut som en massa runda ringar. Sedan sticker han in en nål i äggblåsorna (detta sker vaginalt) och man ser hur han suger upp ägget genom nålen som sedan hamnar i ett litet rör typ. För att det inte skulle göra så ont när dom sticker en nål i äggstockarna så sprutade dom in smärtlindring genom kanylen i handen. I samma ögonblick som jag får smärtlindring kändes det som om man fick världens fylla och det börja snurra och jag sa nått i stil med 

- Nämen nu känner jag mig lite full ju!! Sköterskan och gyn. doktorn bara kolla på varandra och log! När smärtlindringen började avta gjorde det svinigt ont men då sa jag bara till så spruta dom in mer.

 

 

 

Själv äggplockningen tog inte så jätte lång tid, 15 minuter kanske. Hela 17 ägg fick dom ut som var användbara, vilket är väldigt många. Så fort ett ägg kom ut från mig så satt det några personer bakom en glasruta och tog emot ägget och befrukta det med en spermie. Nu skulle äggen och spermierna ligga och "gro" till sig några dagar och förhoppningsvis bli befruktade och såkallade embryon. 

 

 

 

Efter äggplockningen fick vi gå tillbaka till vårat rum och jag fick vila en stund och äta lite fil och smörgås. Hade inte fått äta någonting före ingreppet så man var gode hungrig. Jag hade ont några dagar efter och var väldigt öm, men jag tog bara några alvedon så gick det bra.

Vilken lycka man kände i kroppen när vi var på väg hem. Man var så glad att man fick se att äggen verkligen fanns där och personalen var så himla positiva och glada. Nu var det bara att hoppas på att äggen skulle befruktas. Vi fick en tid direkt då vi skulle komma tillbaka. Äggplockningen skedde på en fredag och på måndagen skulle vi komma tillbaka.....

Nu var det alltså bara att vänta på ett samtal från Umeå och när nästan tre månader gått så ringer dom äntligen, kommer ihåg att jag var med jobbet på matmässa i Skellefteå och vi stod och lyssnade på en karl som prata om varmluftsugnar. Jag plockar upp telefonen och hör en kvinna säga att dom ringer från IVF Kliniken i Umeå. Tror aldrig jag blivit så glad och nervös för ett samtal, nu skulle det äntligen börja hända någonting. Efter 2 1/2 års väntan så ska vi om bara 6dagar fara ner till Umeå, Onsdagen den 9 feb 2011. Blir lite smått chockad över att vi fått en tid så snabbt och ringer direkt till Niklas och berättar den glada nyheten.

 

När vi kommer till Umeå så får vi träffa en läkare som går igenom hur allting kommer fungera och vi får träffa en sköterska som går igenom sprutteknik, eftersom jag kommer att behöva ta sprutor själv hemma. Behandligen ska startas på dag 21 i menscykel och vilken tur vi har eftersom den dagen infaller 6dagar senare. Det var så himla skönt att få sätta igång så snabbt och inte behöva vänta till nästa menscykel.

 

Första steget i behandligen är att ta en nässpray, Suprecur 3 gr. dagligen för att göra så att ägglossningen upphör. Man kan säga att man gör så att man hamnar i klimakteriet och detta mina vänner kan göra så att man blir en RIKTIG BITCH!! Har hört historier om par som bott på skilda håll under behandligen eftersom  kvinnan fått sådana humör svängingar. Läkaren på kliniken varnade även Niklas om att jag kunde bli riktigt jobbig och ha i åtanke att det var mediciner som var boven. Men jag svarade jätte bra på behandligen och märkte knappt någon skillnad, bara att jag fick lite värmevallningar. Sprayen ska tas på bestämda tider och det är väldigt viktigt att man inte glömmer för då blir allt förstört, jag ställde alarm på mobilen så att jag inte skulle glömma. Tog sprayen klockan 6.00, 14,00 och 22,00, man var tvungen att ta sprayen med ett visst antal timmars mellanrum. Man ska även äta folsyra 1 gång om dagen!

 

 

Efter att ha sprayat i 3veckor fick jag göra ett blodprov för att kolla om min ägglossning upphört. Vilket det visar sig ha gjort och jag ska börja ta sprutor. Nu ska jag ta sprutor i magen med Menopur som gör att ägg bildas i äggstockarna i massor, men jag tar fortfarande nässprayen men bara 1gång om dagen för att min egna äggproduktion inte ska komma igång. I Normala fall så bildas det max: 2 ägg varje menscykel som kan bli befruktade men nu vill man ha många många fler ägg.

 

1 vecka senare tar jag ett blodprov för att kolla om äggproduktionen kommit igång, jag poängterar hur viktigt det är att detta blodprov kommer fram senast nästa dag för ifall det ser bra ut måste vi snabbt fara på ultraljud för att kolla hur det ser ut och ta en ägglossningsspruta på kvällen. Självklart så lyckas dom fiffla bort mitt prov och det kommer inte fram förens 3dagar senare men som tur var så hade inte äggproduktionen kommit igång nog bra.

 

 

 

Jag får fara på ett ultraljud för att kolla hur äggen ser ut och dom höjer dosen på sprutan för att dom ska växa till sig ännu mer. 3 dagar senare den 14/3 görs ett nytt ultraljud och nu har dom växt till sig bra i storlek och är många. Man var ganska svullen och öm om magen för att det var fullt med ägg i mina äggstockar, normalt har man ett i varje äggstock men nu hade jag upp mot 20-30 äggblåsor totalt! Äggen får växa till sig två dagar till och sen ska jag prick kl. 21.00 på kvällen ta en ägglossningsspruta som gör att äggen slutar växa och gör sig redo att släppa. En dag senare ska vi befinna oss i Umeå för att plocka ut äggen.

 

 

Nu blev det en massa information och det kanske var svårt att förstå men ni får fråga ifall ni undrar över något. Måste säga att själva behandligen gick otroligt bra. Totalt blev det under ca: 1- 1 1/2 månad som man fick ta sprayen och sprutorna och jag tyckte det gick jättebra. Är inte spruträdd och det var ju en himla tur också, det sved ganska mycket när man sprutade in innehållet men annars var det ingenting som gjorde ont. Det enda jag var rädd för var att glömma att ta någonting, vilket jag självklart inte gjorde!! Niklas var också nöjd över att jag inte blev någon galen kärring =)

 

 

I Augusti 2009 ganska precis ett år av försök att bli gravida var jag på Vårdcentralen för min problemmage (har mest troligt IBS, men det är en annan historia). Jag tog då upp att vi försökt bli gravida i ett år och undrade ifall det kunde ha något samband. Hon sa att det kunde ha en samband och eftersom vi hade försökt i ett år så har man rätt att få hjälp med att kolla upp vad som kan vara fel. Hon skickar en remiss till Piteå och ca: 2 månader senare den 7okt 2009 får vi hem ett brev att vi ska få genomgå en infertilitetsutredning. Vi fick hemskickat hälsodeklarationspapper som vi fyller i och skickar tillbaka. Sen så är det ett helt år av olika undersökningar och prover som ska tas. Förstår inte varför det tog så lång tid men man fick ta ett prov åt gången och sen skulle en läkare kolla på resultatet skicka hem ett papper om resultatet och så fick man en remiss om nästa prov man skulle ta. Sjukvården är ju inte alltid så himla snabb heller.

 

Hittade en lista på alla undersökningar och prover som tas vid en utredning och lite fakta.

Provtagning båda:
• HIV
• hepatit
• HTLV 1 och 2.
Provtagning kvinnan:
• cykeldag 21–25: S-progesteron
• cykeldag 2–5: S-FSH, S-LH,S-TSH, S-T4 och S-prolaktin
• rubellaantikroppar
• S-DHEAS, S-SHBG och S-testosteron (om androgena symtom
och/eller misstanke om polycystiskt ovarium)
• ev klamydiaserologi (genomgången infektion kan vara okänd).
Provtagning mannen:
• spermaprov (efter 2–5 dagars avhållsamhet)

När man utreder och behandlar infertilitet är det alltid paret som är utgångspunkten. Det är paret som tillsammans är infertila, och lagen tillåter dessutom endast infertilitetsbehandling av gifta eller sammanboende av olika kön.

Frågan om hur vanlig infertilitet är i befolkningen är svår att besvara. En siffra som ofta nämns är 15 procent. En utredning kan oftast, men inte alltid (5–10 procent), visa på orsaken till infertilitet. I Sverige brukar man i allmänhet inte utreda för ofrivillig barnlöshet förrän minst ett år av oskyddade samlag förflutit. Utredningen startar dock ofta tidigare om man redan anamnestiskt kan misstänka en infertilitetsorsak alternativt om kvinnan är över 35 år gammal. 

________________

När alla prover och undersökningar är färdiga så får vi veta att vi rekomenderas IVF eftersom våra chanser att bli gravida på egen hand ansågs vara ganska små. Vi hade nu i två år försökt bli gravida utan att lyckas så i oktober 2010 fick vi fara till Sunderby Sjukhus på informationmöte inför att fara ner till Umeå och utföra IVF. Den 12 november skickas en remiss till Umeå IVF-klinik och nu börjar vårdgarantin att gälla, alltså att man ska få hjälp inom tre månader....

Det var så himla skönt när man äntligen visste att vi skulle få hjälp och man kunde släppa på pressen lite grann. Men nu började man bli orolig inför om det skulle fungera, om detta kunde hjälpa oss. Men vi bestämmde oss för att lägga det hela i läkarnas händer och ställde in oss på att få göra några IVF försök, eftersom det är väldigt vanligt att det inte lyckas på första försöket. 

Ska nu försöka berätta hur det gick till när Oliver kom till världen, en lång resa men så mycket värt det. Kommer att skriva ett inlägg lite då och då eftersom det är ganska mycket att skriva om. Jag hoppas på att ge er en inblick i hur det kan vara när det inte är så lätt som man kan tro att bli gravid. Och hur en IVF-behandling går till. Det är otroligt vanligt att man gör IVF och det är viktigt att man kan prata om det. Själva så berättade vi egentligen inte för någon att vi hade problem att bli med barn förrens vi fick beskedet att göra IVF. Vet inte riktigt varför. Hade man berättat så hade man ju kunnat få stöd och tröst från sina nära och kära men det kan oxå göra så att man får en ökad press på sig att lyckas eftersom dom då ska undra och fråga hur det går och släppa dom vanliga kommentarerna som - Men slappna bara av så kommer det gå av bara farten eller -Ibland kan det ta lite tid. Sådana kommentarer blr man ju bara tokig av att höra! Dom menar bara väl dom som säger så men hur lätt är det att slappna av när ens största önskan är att bli gravid och det har gått ett år och ingenting hänt? Det är ju inte direkt så att önskan att bli gravid blir mindre desto längre tiden går.

 

Vi började att försöka bli med barn i Augusti 2008, för alltså fyra år sedan. Vi tyckte att det var den perfekta tidpunken eftersom vi då skulle bli föräldrar till våren/sommaren. Haha.. trodde vi! Man tar verkligen för givet att detta ska väll inte vara några problem världens mest naturliga sak, att bli gravid.

 

Men månaderna gick och ingenting hände, det var med spänning som man gick och väntade på ett positivt besked. Ju fler månader som gick desto större tyckte man att chansen var att man skulle lyckas. Okey, man kunde förstå att det kanske tog några månader men skulle det verkligen ta såhär lång tid?

 

När man försöker bli gravid så analyserar man verkligen ALLT, men mår jag inte lite illa nu?, Ömmar inte brösten lite? osv. Man försöker leta tecken i allt och ingenting. Efter några månader började jag använda ägglossningstest för att kunna pricka in rätt dagar att försöka bli gravid. Visste ni att det bara är 1-2 dagar per månad som man kan bli gravid?, det är när ägget lossnar från äggstocken och vandrar ut i äggledaren dom det kan bli befruktat. Sker ingen befrukning så vandrar det vidare och man får mens.

 

Så vi fortsätter med ägglossningstest och tänker men nu blir det nog bäbis, vi har nog inte prickat in rätt dagar bara. Men det går ett år och ingenting har hänt och man börjar tänka ska det verkligen vara såhär svårt?, är det

någonting som är fel?

 

 

 

 

Vet inte om ni såg dokumentärserien Drömmen om ett barn som gick på tv3 för ett tag sedan!? Serien handlar om par som försöker få barn och har gått igenom IVF-behandlingar och Adoption. Programmet handlar om några olika par men det fanns ett par som jag tyckte så himla synd om, Anna & Anders. Dom gjorde 7st IVF-försök och alla misslyckades, hon blev även spontant gravida under programmet men när dom var på ultraljudet för att bekräfta graviditet fanns ingenting där. Det var så himla sorligt och jag kan förstå hur himla ledsen och besviken dom blev. Kommer ihåg när vi fått vårat efterlängtade plus efter vår IVF-behandling och skulle in på ultraljud för att kolla att det  verkligen var något där hur nervös man var. Man låg där och väntade på att läkaren skulle säga något om vad han såg på skärmen. Men så visar han en liten ärta på skärmen som pickar på, vilken lättnad och underbar känsla och man vågade äntligen tro på att vi skulle bli föräldrar. Här nedan ser ni en bild på en 7veckor gammal Oliver!

 

 

För att återgå till Anna och Anders så valde dom att inte göra några fler IVF-försök utan satsa på adoption istället. Letade reda på deras blogg idag för att kolla hur det går för dom. De har inte fått hem någon liten bäbis ännu men står i kö för att få adoptera från Thailand. Jag hoppas verkligen dom får deras efterlängtade barn snart för det måste vara otroligt jobbigt att veta att man ska bli mamma och pappa men inte veta när! Deras blogg hittar ni iallafall här om ni är intresserade. Har ni missat att se serien Drömmen om ett barn så kan ni se den på tv3 play, se den om ni inte gjort de!

 

Att man gjort en IVF behandling tycker jag inte ska vara någon hemlighet och det är mycket vanligare än man tror och det finns säker många som inte vet vad det innebär. Funderar på att skriva om hur våran resa har varit, kanske finns det någon som läser min blogg och försöker bli gravid!? Är det något ni skulle vara intresserade att läsa om? Skulle nog ta några veckor att berätta våran resa men kanske spännande & intressant för er att följa våran resa till en liten Oliver.

 

 

 

Igår på Svt 2 visade dom en novelfilm Liv, lust & längtan. En novellfilm som handlar om en tjej som har gjort IVF och kämpar med sin barnlängtan. Eftersom vi själva gjort IVF så känns det alltid lite extra i hjärtat att se sånt här och man känner igen sig i mycket. Att ständigt gå mellan hopp och förtvivlan och att hela ens liv kretsar kring detta lilla barn som man så gärna vill ska bli till. Själva så kämpa vi i ca: 2,5-3år innan vi fick vårat lilla barn i våran famn och vi hade otroligt tur som lyckades på första IVF behandligen. Man vill så gärna och man tycker att det är så orättvist att inte alla kan få barn men det är tur att det finns hjälp att få på ett eller annat sätt.

Det är bra att man börjar prata mer om ofrivillig barnlöshet för det är mycket mycket vanligare än vad man tror och jag vet flera par som har fått barn via IVF eller som fortfarande kämpar. Om man börjar prata mer om det så behöver man inte känna sig så ensam och tro att det bara är VI i hela världen som inte lyckas få barn. En sak som man tror ska vara så lätt och självklar.